Min kropp är kaotisk just nu. En annan sorts panik utbröt igår, jag kunde inte se ..inte titta, vågade inte! Väl hos psykologen så satt jag där, i en helt annan värld. Jag sa inte ett ord, svarade ja eller nej. Jag ville ju prata men kunde inte förmå mig själv att öppna munnen, jag hade alla ord på tungan men rädd för att säga för mycket. Jag ville bara säga hur helgen varit, vilken ångest jag haft under helgens gång. Säga att jag aldrig skadat mig så mycket jag gjort, jag vet att det är ett problem för många. Men jag mår bra när jag gör illa mig själv, ser på mig själv och känner att jag klarade mig igenom den här striden iallafall för stunden. Många får ångest efteråt men inte jag, jag vill se alla dessa sår på kroppen för att veta att jag finns. Psykologen sa att hon började bli irriterad, just i samma skede så fick jag panik. Ville ta vantarna och jackan och bara springa ut därifrån, till en plats som var min! Hon frågade hur jag kände över det, jag sa att jag ville gå hem. Sen satt jag där tyst, vågade inte titta på henne ifall allt skulle brista ännu en gång. Det blev en väldigt tung dag igår, när hon sedan sa; Har du planer på att skada dig eller planerar att ta ditt liv? WHAT?! Dummaste frågan på länge. Jag sa att jag inte tänker svara på den frågan. Hon ville försäkra sig om att jag kom på måndag. Jag sa inget. Därefter sa hon; om du inte svarar nu Sandra, så måste jag tillkalla läkare som får bedömma ditt tillstånd ifall du ska bli inlagd nu eller om du får gå hem. Jag sa; jag kommer på måndag! Tss, trodde du. Utan att titta henne i ögonen så fyllde jag i häftet med frågorna, la in den nya lappen i fickan. Tog på mig jackan, tittade ut på det gråa och trista vädret och sa hejdå. Kanske för sista gången!

Jag blev kanske lite rädd för att öppna mig för mycket i den situationen, jag vill ju faktiskt berätta hur det är att leva i ständig ångest och viljan att inte leva mer är starkare än något annat. Jag vill berätta hur jag skadar mig, jag vill berätta att jag gör det varje dag. Jag vill skrika ut till henne att jag vill bli inlagd! Men jag kan inte, jag isolerar mig hellre i mitt eget kaos. Jag går dit varje måndag även fast jag inte mår speciellt bra, jag går dit fast jag inte vill prata, jag går alltid dit oavsett vad ..hon frågar varför? Texten ovanför är förklaringen! Jag kan inte förmå mig själv att öppna mig så pass mycket för att hon ska förstå, för då har jag heller ingen egen hemlighet. En hemlighet för mig själv är så otroligt viktigt och detta är något som gör väldigt illa inuti mig. Jag kan inte säga till andra hur det är för mig dag ut och in. Jag har kämpat för länge nu, och jag har också gett upp. Sista etappen gäller nu! Det är bara en tidsfråga innan mitt sista andetag är taget. Jag önskar du förstod, men jag kan inte förklara. Om jag hade kunnat lämna ut dessa texter hade jag gjort det, det är lättare att få det nerskrivet och ge dig det än om jag skulle sitta och tala om det för jag vill inte visa dessa känslor utåt mot andra.

Jag är trött på folk som inte orkar bry sig om hur jag mår. En person vet precis hur jag har, till och med hur jag skadar mig. Vilken ångest jag har. Men jag har inte fått någon respons tillbaka på att denna personen faktiskt vill finnas där för mig, känner mig så uppgiven och ensam för att ingen orkar. Jag har aldrig mått såhär dåligt som jag gör nu men jag har alltid mått dåligt fast ändå orkat finnas där för andra. Jag ska alltid vara den som "tar hand om andra" när de inte mår bra men inget får man tillbaka. Familj och vänner vänder ryggen till mig den enda som står där fast och besluten för att hjälpa mig är faktiskt psykologen. Jag undrar hur det kommer sig?! Jag vill gärna ha någon hos mig, som orkar. När jag själv inte orkar så vore det skönt att ha någon annan. Jag ger upp frågorna för idag för jag vet att jag inte kommer få några svar på dem.


/ S