Sitter här ännu en eftermiddag, funderades på vad jag fortfarande gör i livet. Varför gör allt så ont nu för tiden, varför kan ingen förstå min smärta? Det finns så många bakomliggande faktorer för mitt psykiska mående, oftast det som dyker upp när jag inte orkar mer. Jag vill verkligen inte leva mer och jag vill gråta men det tårkanalan verkar vara slut. Jag vill ta mitt sista andetag för att slippa detta helvete, jag har skadat mig så pass mycket den senaste tiden att kroppen är helt förstörd. Både inuti och utanpå. Jag bygger oftast upp en fasad om lycklighet och jag fortsätter med det. Jag vill fortfarande inte vara kvar! Så många vet att jag borde läggas in på avd. 25 men inte får jag någon hjälp, inte av någon. Jag kan inte tro att jag befinner mig i detta skicket länge till, jag står på botten just nu och ingen hjälp får jag att ta mig upp eller kanske det är för att jag inte vill ha någon hjälp heller!

Jag har själv orsakat dessa problem framför mig, så varför lever jag? Varför, varför, varför? Jag vill ju inte vara kvar här mer, låt mig bara få lämna världen. Snälla. För jag gav upp för länge sen. Jag fortsätter mina sena nätter i duschen, då allt annat har övertaget om mig. Då finns ingen garanti som gäller att jag lever längre. Jag ligger i duschen, känner hur vatten dropparna kommer emot mig, allt är tyst - precis som jag vill ha det! Det är bara jag och min själ som sitter utanför och tittar på när självdesktruktiveteten tar över, sitter där med en blödande arm. Då mår jag bra, då vill jag ligga där länge och se på mig själv och se på mitt eget konstverk. När två timmar har gått så reser jag på mig, stänger av och jag är tillbaka till verkligheten igen. Inget jag ville precis! Tar en handduk, torkar mig. Lägger mig i sängen och tittar fascinerat på alla blödande sår, känner på dem och vill gå tillbaka till duschen igen men orken finns inte då.

Somnar två timmar och vaknar upp mitt i natten, och ligger där klarvaken och undrar varför jag inte tog ett utterligare steg och lämnade världen. Självmordstankarna finns där hela tiden, fortfarande på all min vakna tid planerar jag. Planer nog att tvånginläggas! Men ni varken ser eller hör, därför vill jag inte ha någon hjälp. Jag vill inte spendera all min tid på att planera hur allt ska gå tillväga, för jag orkar inte. Det är verkligen kaos i huvudet. Jag vill verkligen inte leva mer! Kan någon bara tvånginlägga mig så jag blir av med skiten för annars lämnar jag världen på en gång alltså. Allt gör så otroligt ont just nu, och ingen ser det. Kämpeglöden rann ut för länge sen. Det sociala livet funkar inte längre! En dag finns inte jag mer och då kommer jag skatta mig lyckligast på denna jord, då är jag fri och då har jag vingar jag kan flyga omkring med.

/ S