Jag undrar hur allt sett ut om jag inte mått såhär, hade jag haft en bra relation till min familj, hade jag haft fler vänner, hade jag haft jobb, hade jag bott där jag bor nu eller hade jag flyttat någon annanstans, hade jag varit lycklig, hade jag haft pojkvän kanske även förlovad, hade jag överhuvudtaget haft någon att vända mig till när det behövs?

Frågorna är många, något jag inte kan få svar på. Har gått igenom en otroligt tung vecka nu, en vecka fylld med ångest, panik, känslor som väller över, ensamhet, tomhet, jag föll ner i ett stort svart hål eller gick rakt in i en vägg och känner mig helt blåslagen och trampad på. Känslan över att inte vilja leva mer är så otroligt nära inpå och försöken har uppnått siffran två. Jag varken vill eller kan leva mer! Jag kan och har inte den orken att ta mig upp längre. Det finns ingenting kvar här för mig. Varken familj, vänner eller något annat. Jag vill vara ensam i mitt eget kaos, jag vet vad som händer men jag kan inte påstå att jag är rädd för mig själv även fast folk säger att jag borde vara det. Varför?! Jag har inte valt att må såhär, men är detta mitt öde så slutar det med att jag är död en vacker dag. Jag orkar inte ta mig i kragen och resa mig upp igen, jag har inte tid för det. Orken att ens ta sig upp på morgonen finns inte där, orken att äta tar tvärstopp vid kylskåpet.

Många trodde att jag mådde så himla bra, något som idag gör väldigt ont. Men om ni vill tro det, så gör det. Jag kommer fortsätta måla upp en fasad om ett lyckligt mående för jag tänker inte ödsla tid på att förklara för er om och om igen att jag faktiskt inte har mått bra mellan dessa varven och nu vart detta ett ännu större bakslag en jag var beredd på. Tårarna har blivit många, jag isolerar hellre mig själv att försöka hitta någon glädje därute. Den finns inte där för mig, den fanns där förut men inte längre. Allt är precis becksvart och det enda jag kan se är konturerna av människorna som går här omkring mig. Avskedsbreven läggs på hög, mina tankar och känslor existerar inte för någon annan än mig själv och det får förbli bäst så.

Varför förstår ingen?! Jag har letat så jäkla länge nu, efter någon som kan vara min glädje i livet. När jag väl trodde jag fann den så togs den bort ifrån mig. Jag försökte förklara för er igår, jag ville verkligen. Men det var som om att ni stod framför  och jag berättade och ni satte en vägg emellan för att slippa höra. Slippa höra om mina problem. Jag är inte ute efter uppmärksamhet, inte denna gång. Men jag vill att ni ska vara extra försiktiga och tänka på vad i säger och gör emot mig för just nu är jag sårbar att jag skulle kunna gå mitt itu av en lite pluttgrej. Jag tänker inte höra av mig, jag stänger hellre mig själv inne isåfall. Jag vill inte vara med någon, jag håller det inom mig. Jag vill inte prata med någon!

Hos psykologen igår gick det inget vidare. Jag trodde jag skulle kunna hålla den fina fasad jag brukar ha! Men det brast efter att hon berättat om att hon pratat med min advokat. Hon frågade vad jag ville prata om, ja vad tror du?! Jag sa att jag inte visste, därefter brast det. Jag sa att jag mådde riktigt riktigt dåligt och jag grät som aldrig förr. Berättade om hur det kändes efter att ha kommit hem från Finland, hur det kändes att vakna upp hemma i min lägenhet. Hur det är att må såhär. Hur känslan över att jag inte har någon som är kapabel till att lyssna när jag vill berätta något. Vad jag gör när paniken och ångesten väller över mig. Hur känslan är över att jag inte vill leva mer. Hon ställde också frågan om jag skulle kunna begå självmord. Jag svarade att jag redan försökt, TVÅ gånger. Nästa fråga hon ställde var inläggning. NEJ, svarade jag. Aldrig i hela mitt liv att jag ställer min fot på avdelning 25, aldrig aldrig aldrig! Hon ville helt enkelt inte släppa iväg mig därifrån förän hon kunde lita på att jag kom nästa måndag. Jag sa att hon inte kunde lita på mig, för jag kan inte garantera något nu när jag mår såhär. Lika bra att vara ärlig från första stund! Men hon släppte iväg mig till slut, tack.

Det finns bara en enda sak jag håller inom mig och det är HUR! Hur begår jag mina försök, vad använder jag för att förtära mitt liv. Det är min hemlighet, och jag vet att ingen kommer inse hur pass allvarligt det är förän det faktiskt är försent. Ni vet inte hur jag mår, ni vet ingenting om vad jag vill längre. Visst skulle jag kunna lägga in mig själv, absolut. Men jag kommer nog säkerligen må ännu sämre där! Där är jag ständigt bevakad dygnet runt och det är något jag inte vill. Jag vill vara ensam, kunna finnas tillhands för mig själv när ångesten och paniken kommer. Då tar jag hellre till mina egna medel. Låt mig vara ifred med mig själv!

Jag kan inte förklara hur det kändes att komma hem från Finland mer än att den extrema totalförändiringen på två timmar gjorde mig orkelös och så pass svag att jag inte tänker ta mig upp igen. POFF borta! Jag har spenderat mina dagar enda sen dess med hur ska jag skriva ett avskedsbrev, vem ska ta hand om min fina prinsessa Sheila. Mina tösa betyder verkligen allt för mig, men när min ork inte finns där för att finnas till hands för henne så är något riktigt fel. Har tänkt på hur jag verkligen ska göra, dessa två försök misslyckades helt enkelt men hade varit riktigt bra om jag hade lyckats. Mina avskedsbrev ligger i ett tryggt bevar.


/ S