Jag kan vara din ängel i himmelen.
Det gör ont, det smärtar verkligen inombords!
Hur gör jag för att klara av det här, jag orkar inte ta mig upp igen. Jag vill inte heller! Kämpar med allt just nu, för att få hela min livssituation att fungera men det verkar inte gå så jäkla bra. Jag får inte vardagen att gå ihop längre, jag står bara där och ser på men jag kan själv inte tillåta mig själv att få vara en del av den. Jag kämpar med allt just nu, människor runt omkring mig vill att jag ska överleva detta. Men jag då, ska inte jag också få ha en åsikt om mitt eget liv. För jag vill ju faktiskt inte vara kvar här! Jag berättar för er att en inläggning vore en bra ide' men att jag inte vill innerst inne. Inser ni inte då hur pass allvarligt det här är? Måste jag skrika ut att jag vill ta mitt eget liv och att jag redan försökt två gånger? Vad är det ni vill att jag ska göra så att ni öppnar upp ögonen innan det är försent?
Jag ångrar den personen jag är idag, ångrar allt jag gjort, ångrar att jag mår såhär, ångrar att jag ens fått leva ett sånthär liv. Vill inte vara kvar här, kan inte vara kvar här! Ge mig ett par vingar och låt mig få gå, dags att släppa taget nu. För jag vill inte finnas! Det finns ingenting kvar här för mig. Min själ är trasig, min kropp likaså om det ska fortsätta såhär. Jag går in i duschen om kvällarna, sätter mig där med händerna för ansiktet. Kämpar för att övervinna detta! Lägger mig ner, skakar, hyperventilerar, slår mig själv, gråter, skriker av smärta, paniken bryter oftast ut i allt kaos. Det är min stund, den stunden är jag fri att göra vad jag vill. Den stunden är den jag längtar efter när jag vaknar på morgonen. På kvällarna i duschen kan vad som helst hända, paniken finns oftast där och jag gör vad jag vill. I nästa skede kanske jag inte längre finns mer. För vad gör jag för nytta på jorden?
Jag ser inte mig själv som en bra människa och jag är inte värd att få leva. Jag vill inte vara kvar så jag förstår inte varför det är så svårt att låta mig gå. Trodde folk ville dela den sista stunden med mig, trodde folk kunde ta mig på allvar. Jag vill inte vara den som säger adjö sist så låt mig få vara den första. Kanske är det så att jag gjort så mycket människor illa att det inte vill vara en del utav mitt liv och nu när min stund är kommen så backar de för att de vill att jag ska vara borta. Tyngden att leva med alla dessa frågor gör ont, för jag vet att jag aldrig kommer gå några svar. Låt mig bara få gå, snälla? Jag kan vara din ängel i himmelen.
/ S
Hur gör jag för att klara av det här, jag orkar inte ta mig upp igen. Jag vill inte heller! Kämpar med allt just nu, för att få hela min livssituation att fungera men det verkar inte gå så jäkla bra. Jag får inte vardagen att gå ihop längre, jag står bara där och ser på men jag kan själv inte tillåta mig själv att få vara en del av den. Jag kämpar med allt just nu, människor runt omkring mig vill att jag ska överleva detta. Men jag då, ska inte jag också få ha en åsikt om mitt eget liv. För jag vill ju faktiskt inte vara kvar här! Jag berättar för er att en inläggning vore en bra ide' men att jag inte vill innerst inne. Inser ni inte då hur pass allvarligt det här är? Måste jag skrika ut att jag vill ta mitt eget liv och att jag redan försökt två gånger? Vad är det ni vill att jag ska göra så att ni öppnar upp ögonen innan det är försent?
Jag ångrar den personen jag är idag, ångrar allt jag gjort, ångrar att jag mår såhär, ångrar att jag ens fått leva ett sånthär liv. Vill inte vara kvar här, kan inte vara kvar här! Ge mig ett par vingar och låt mig få gå, dags att släppa taget nu. För jag vill inte finnas! Det finns ingenting kvar här för mig. Min själ är trasig, min kropp likaså om det ska fortsätta såhär. Jag går in i duschen om kvällarna, sätter mig där med händerna för ansiktet. Kämpar för att övervinna detta! Lägger mig ner, skakar, hyperventilerar, slår mig själv, gråter, skriker av smärta, paniken bryter oftast ut i allt kaos. Det är min stund, den stunden är jag fri att göra vad jag vill. Den stunden är den jag längtar efter när jag vaknar på morgonen. På kvällarna i duschen kan vad som helst hända, paniken finns oftast där och jag gör vad jag vill. I nästa skede kanske jag inte längre finns mer. För vad gör jag för nytta på jorden?
Jag ser inte mig själv som en bra människa och jag är inte värd att få leva. Jag vill inte vara kvar så jag förstår inte varför det är så svårt att låta mig gå. Trodde folk ville dela den sista stunden med mig, trodde folk kunde ta mig på allvar. Jag vill inte vara den som säger adjö sist så låt mig få vara den första. Kanske är det så att jag gjort så mycket människor illa att det inte vill vara en del utav mitt liv och nu när min stund är kommen så backar de för att de vill att jag ska vara borta. Tyngden att leva med alla dessa frågor gör ont, för jag vet att jag aldrig kommer gå några svar. Låt mig bara få gå, snälla? Jag kan vara din ängel i himmelen.
/ S
