Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Så sjukt mycket ångest som bara vill ut ut ut ut! Jag har dock inte skadat mig på en vecka nu, men varje kväll finns tanken där. Men jag försöker att klara mig igenom det iallafall. Det enda är att jag blir så fylld på ångest att nu vet jag inte vart jag ska gå. Jag låg för det mesta hemma för två veckor sedan, ville vara ensam, skadade mig varje dag, åt inte mycket alls, men nu har det vänt. Jag är ute jämt, men fortfarande så finns inte glädjen där. Jag vill kunna le på riktigt utan att bygga upp en fasad varje gång. Jag känner mig som ett oädnligt hopplöst fall inom psykiatrin, som aldrig kommer att må bra. En sak vet jag säkert att jag kommer alltid ha något inom mig, så mycket skuld och skam.

Jag är så himla ensam mitt i allt det här, jag sitter fortfarande och planerar dagligen. Tar slut på pengarna ifall det skulle vara den sista dagen i mitt liv som jag tar ett andetag. JAg har så sjukt mycket känslor i botten som jag vill få ut, men jag varken, orkar - kan - vill ta tag i det. Kan någon bara lyssna och finnas där? Kan någon bara ta tag i mig och krama om mih hårt och säga att hon/han finns där? Kan någon bara ha orken att höra av sig? Jag har inga krafter kvar för att kunna ta mig upp igen, jag har faktiskt inte det. Jag vill heller inte ta mig upp igen, det finns ingenting kvar här för mig. Folk säger till mig att jag ser ut att må bra. Det är den förhoppning jag vill att dem ska ha för jag skiter i vilket. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill att folk bara ska låta mig få gå. Folk säger att de ska finnas där för mig, men för fan visa det då?

Jag avbokade psykologen i måndags, dels för att jag verkligen inte orkade och dels för att jag verkligen mådde riktigt dåligt. I samma skede jag vill öppna burken så fick jag ett sms, så jag for iväg från pillerna. Varför tog jag dem inte? Jag vet varken ut eller in, jag vet bara att om de inte lägger in mig så smäller det och jag lovar er att jag kommer göra allt för att lämna den här jävla världen. Det finns absolut ingenting kvar här för mig, jag är nästintill redan död i era ögon. I mina ögon så hade jag orkat kämpa lite extra om ni hade förstått allt jag går igenom men ni varken ser eller hör hur jag lider. Jag begär inte så himla mycket annars, det är bara nu jag behöver den där extra kicken men ni går eran väg. Så jag går min egen nu..

/ S