Frågorna jag ställer är varför varför varför? Skärp till dig nu, Sandra! Jag kan inte fly längre, jag känner mig så extremt liten på den här jorden. Då menar jag liten som en pissmyra som alla kan trampa på. Människor runt omkring mig är stora som jättar. Jag vågar inte vara bland folk längre, socialfobi nästa?! Jag vill inget hellre än att lämna den här skiten för det finns ingenting kvar här för mig. Finns inget att se fram emot. Vänner som faktiskt vet hur jag mår men som inte kan förmå sig att ens ringa upp eller slänga iväg ett sms och fråga hur det faktiskt är. En dag är jag död, och då kommer ni ångra er. Jag planerar så långt just nu, allt från hur - när - var! Allt är jobbigt, all min vakna tid spenderas med att planera detta.

Jag är absolut inte rädd för att dö längre, däremot har jag blivit så fruktansvärd rädd för att leva. Går omkring som en zombie, önskar jag bara kunde lyfta på burken och vända den upp och ner. Är jag för feg? Nej, frågan är nog bara om inget händer har jag ingenting kvar till nästa gång jag vill detta. Jag målar upp en fasad, en fasad av lycka för att ingen ska se ..men samtidigt isolerar jag mig så folk ska förstå hur jag faktiskt mår just nu. Men ni gör inte det. Om sanningen ska fram så kanske det är lika bra, ni vill att jag ska finnas till hands för er hela jävla tiden men när jag inte mår bra då försvinner ni. Är det tacken för alla gånger man ställt upp? Känner mig så oerhört sårbar just nu, och jag vill inte ha någon hjälp. Någonstans mitt allt finns samvetet ..såklart! Samvetet om vad familj och vänner kommer säga, göra när jag är borta. Men som sagt, förr har ni alltid brytt er så fort det varit något och sen när jag målar upp en fasad om ett lyckligt liv så finns inte eran hjälp längre och då försvinner ni också.

Detsamma gäller på denna punkten, ni kommer trösta och må dåligt en tid men sen kommer jag vara borta i era ögon ännu en gång. Men kom ihåg, inget av detta var erat fel. Absolut inte, jag bara önskar att ni kunde se och öppna er och våga fråga istället för att jag ska sitta och prata med en vägg. Det fanns ingen tid emellan detta då jag mådde bra. Långt därifrån! Visst hade jag funnit en liten glädje jag försökte leva upp till, men när detta toalvände och jag fick ett svar tillbaka som att mitt psykiska mående bara var ett uppmärksamhetstecken så dog jag inombords. Jag har varken hjärta, själ eller sinne kvar längre.

Det är så fruktansvärt trasigt inombords just nu. Jag skulle mer än gärna vilja försvinna nu på en gång. Men själv destruktiviteten finns där varje dag nu, speciellt kvällar som denna då ångesten är starkast. Då ingen orkar finnas till hands! Imorgon kanske inte finns för mig. Så ja, jag va dum nog som valde detta framför att ringa någon. Men jag bryr mig inte, isåfall är jag hellre en egoist och tar till min egna knep att få ur ångesten på och så fick det bli denna kväll. Jag vill inte kämpa mer för det finns inget kvar där, absolut ingenting! Det är precis dött här, inuti mig.

/ S