Blackout
Vart ska man börja? Undrades varför jag ännu en kväll fortfarande lever. Det gör ont inom mig att fortsätta gå någonstans där jag inte vet vart jag är påväg. Ser ju inte ett ljus längre, allt är precis becksvart framför mig. Jag ser ingen framtid som väntar för mig mer än att jag ligger där i graven med knutna händer och lyckan har spridit sig i kroppen. Jag kan inte förklara hur detta faktiskt är för mig! Jag försöker hela tiden. Självskadebeteendet har verkligen tagit ut på mina krafter för jag orkar inte fortsätta mer. Inget kvar här, inlåst i mitt eget hem där ingen varken ser eller hör - frihet på hög nivå!
Häromkvällen hände något som hänt tidigare. Dessa jävla blackouter tar verkligen på en, det sista jag kommer ihåg är att jag skulle ta ett par trosor från garderoben och sedan vaknar upp av att J frågar om hon ska ringa ambulans. vid medvetandet igen så har jag en fruktansvärd värk i huvudet, jag har alltså fallit och slagit i huvudet i soffbordet samt armen. Jag kommer inte ihåg någonting alls! Jag sökte lite om vad som är en black out och det är pricken över i:et, allvar menar jag då. Begreppet kan användas i dagligt tal i svenskan för att illustrera perioder där personer förlorar kontrollen eller fotfästet i verkligheten på grund av till exempel hög stress, chock eller drogpåverkan eller helt enkelt som bortförklaring till en omdömeslös handling. Det är fjärde gånger jag får en black out nu, tänk om det händer när jag är ensam - ljuva tanke! Jag vet att jag måste ta upp detta med min psykolog men jag orkar inte, för jag vill inte gå dit mer. Jag vill inte träffa henne!
Den 25:e har jag fått en tid hos en ST-läkare. Något jag verkligen fasat över! För nu kommer bedömningen om inläggning eller inte. Jag vet inte vad jag kommer säga eller om jag ens kommer säga något, jag kanske inte ens går. Jag är rädd över att förlora kontrollen igen och säga hur det är för mig, och vet att jag kommer läggas in. Jag vill ju inte, jag vill vara ensam och jag vill definitivt inte till avd tjugofem. Det går bara inte! Jag vill vara fri, jag vill vara hemma ensam. Blir rätt så besviken på min psykolog över att hon inte berättat att hon bokade in en tid för mig hos en läkare, hon brukar ju göra det annars så varför gjorde hon inte det nu? Visste hon inte hur hon skulle tackla situationen? Jag undrar men vet att jag inte kommer svar på det.
Jag vill skrika ut till hela världen hur jag mår, jag vill det men samtidigt så vill jag ha detta för mig själv - som min egen hemlighet! Jag vill inte ha någon hjälp, jag vill inte att någon ska förstå, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag vill inte ha någon hos mig, jag vill inte ha någon kontakt med omvärlden, jag vill inte heller befinan mig i verkligeheten. Jag vill bara vara ensam, isolerad - utan en vetskap om att livet är så långt bort och döden ligger närmare hjärtat än något annat. Men samtidigt så är jag helt tvärtom i allt det, jag vill ju att någon ska förstå. Jag vill att någon ska finnas hos mig men inte tycka synd om mig. Vill att någon ska öppna upp sitt hjärta för mig och vilja hjälpa mig. Vill att det ska finnas ett samvete hos andra, men tydligen finns det inte. Jag vill inte vara kvar här mer, jag vill lämna världen.
/ S
Häromkvällen hände något som hänt tidigare. Dessa jävla blackouter tar verkligen på en, det sista jag kommer ihåg är att jag skulle ta ett par trosor från garderoben och sedan vaknar upp av att J frågar om hon ska ringa ambulans. vid medvetandet igen så har jag en fruktansvärd värk i huvudet, jag har alltså fallit och slagit i huvudet i soffbordet samt armen. Jag kommer inte ihåg någonting alls! Jag sökte lite om vad som är en black out och det är pricken över i:et, allvar menar jag då. Begreppet kan användas i dagligt tal i svenskan för att illustrera perioder där personer förlorar kontrollen eller fotfästet i verkligheten på grund av till exempel hög stress, chock eller drogpåverkan eller helt enkelt som bortförklaring till en omdömeslös handling. Det är fjärde gånger jag får en black out nu, tänk om det händer när jag är ensam - ljuva tanke! Jag vet att jag måste ta upp detta med min psykolog men jag orkar inte, för jag vill inte gå dit mer. Jag vill inte träffa henne!
Den 25:e har jag fått en tid hos en ST-läkare. Något jag verkligen fasat över! För nu kommer bedömningen om inläggning eller inte. Jag vet inte vad jag kommer säga eller om jag ens kommer säga något, jag kanske inte ens går. Jag är rädd över att förlora kontrollen igen och säga hur det är för mig, och vet att jag kommer läggas in. Jag vill ju inte, jag vill vara ensam och jag vill definitivt inte till avd tjugofem. Det går bara inte! Jag vill vara fri, jag vill vara hemma ensam. Blir rätt så besviken på min psykolog över att hon inte berättat att hon bokade in en tid för mig hos en läkare, hon brukar ju göra det annars så varför gjorde hon inte det nu? Visste hon inte hur hon skulle tackla situationen? Jag undrar men vet att jag inte kommer svar på det.
Jag vill skrika ut till hela världen hur jag mår, jag vill det men samtidigt så vill jag ha detta för mig själv - som min egen hemlighet! Jag vill inte ha någon hjälp, jag vill inte att någon ska förstå, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag vill inte ha någon hos mig, jag vill inte ha någon kontakt med omvärlden, jag vill inte heller befinan mig i verkligeheten. Jag vill bara vara ensam, isolerad - utan en vetskap om att livet är så långt bort och döden ligger närmare hjärtat än något annat. Men samtidigt så är jag helt tvärtom i allt det, jag vill ju att någon ska förstå. Jag vill att någon ska finnas hos mig men inte tycka synd om mig. Vill att någon ska öppna upp sitt hjärta för mig och vilja hjälpa mig. Vill att det ska finnas ett samvete hos andra, men tydligen finns det inte. Jag vill inte vara kvar här mer, jag vill lämna världen.
/ S
