Jag har blivit sviken så många gånger
Jag vet inte vart jag ska börja, någonting inom mig skriker rakt ut. Varför ska allt vara så svårt att ta itu med? Varför låter ni mig leva ett liv jag inte vill leva. Jag orkar ta mig fram, jag orkar inte kämpa mig upp igen. Jag vill bara få ett slut på detta. Läser tidningar om unga personer som dödats och önskar att det vore jag, jag orkar inte ta steget själv. Dagarna går, självskadebeteendet växer sig allt starkare, kroppen tar verkligen stryk av allt det här med smärtor på olika ställen. Ni tror att jag jag mår bra, men jag är långt långt därifrån. Det krävs en viljestyrka att orka med allt det här, men just nu har jag inte den viljestyrkan. Varför ser ingen mig?Èn känsla av att faktiskt långt långt borta så finns inte jag, framtiden ser väldigt dyster och svart ut. Jag vill inget hellre än att lämna allt det här, jag är inte värd att få leva det liv jag lever. Tankar som inte går att förlåta, jag har mina sinnen som snurrar och snurrar. Tårar som rinner fast ingen ser, men som jag sagt tidigare jag visar hellre en annan fasad än att visa den rätta. Jag kan inte släppa ut allting bara sådär, det går inte. Ligger fortfarande och tänker hur allt det här kommer gå. Hur jag faktiskt ska lyckas med att försvinna härifrån, varför varför varför?
En annan sak som gör väldigt ont är att jag förlorade en människa, en människa med ett så pass stort hjärta. Men jag antar att vi båda måste vara utan varandra nu. Vi har ju trots allt suttit ihop i 23 år, kunnat prata om allt. Men det vände för ett tag i samband med att du blev sjuk, din sjukdom har verkligen tagit över dig nu. Du sa upp kontakten och påstod att det va jag som gjorde fel. Du messade och skrev vad du kände till mig, fast du visste att jag inte mår bra. Jag kommer aldrig sjuka så lågt att jag förstör en bit till av någon, det gjorde så fruktansvärt ont. Inser du inte att allt håller på och tar över dig? Jag har sökt otrligt mycket hjälp för min del, vad gör du när du får så himla mycket hjälp? ..du går därifrån och struntar i att bli frisk, du inser inte hur ont det faktiskt gör i våra hjärtan att du gör såhär. Du kanske mår såhär nu, men det kommer ett slut fäör dig också ..då du kommer må bra igen, men isåfall så måste du ta emot den hjälp du får istället för att bara dra dig undan. I stort sett så får du så pass mycket hjälp att jag inte kan finnas till hands för dig för du klandrar både mig och andra för att vi gör fel. Mina känslor är fucked up av allt det här, jag hade gärna orkat lite till. Men jag gav dig det sista ordet, jag tänker inte såra dig såsom du sårade mig. Du har inte en aning om hur jag verkligen mår, jag tog aldrig upp det med dig eftersom jag visste att du inte heller mådde bra. Jag är trött på hela den här "tyck synd om mig" grejen. Jag vet hur du mår, men jag vet i fan hur jag ska kunna hjälpa dig om du inte tar emot den hjälp du faktiskt får inom vården. Det finns många som du sårat nu, en dag kommer du inse det. Inte nu och inte sen, men senare. Jag älskar dig sjukt mycket, men det kanske är dags att vi är ifrån varandra ett tag nu.
Det va ett tag sen jag skrev sist, mycket har förvärrats sen sist. Hovrätten beslutade sig för att sänka mitt straff, ärligt så önskade jag att jag kunde sitta av fyra månader på en anstalt. Men samhällstjänsten väntar och det är bara att ta det! I samband med detta så slutade också min psykolog kontakt - Vilket gör väldigt ont idag! Jag går hos frivården varje vecka, kontakten där är nog den personen jag känner mig trygg med - hon ringde upp psykiatrin ännu en gång och det gick en vecka så fick jag en ny kontakt. En kvinna som faktiskt förstår och lyssnar. Jag är väldigt kall mot det flesta nu, jag vänder alla sorters känslor emot mig och det går ut på att jag skadar mig. Jag struntar i om männsikor ser snett på mig, jag vill bara försvinna härifrån.
Jag har växt upp i en familj där misshandel funnits med i bilden, ett starkt minne från att ha blivit upptryckt och strypt mot en vägg är något som jag inte mår bra av idag. När det kom upp i samband med hovrätten så fick jag höra att "det inte vart så farligt i våran uppväxt, ni har bara fått lära er ett och annat". Det gjorde ont och det är något jag inte kan prata med någon om förutom den kvinnan uppe på psyk, hon förstod mig. Jag va liten och visste inte så mycket och det va inget man pratade om idag men dem orden har verkligen ättrat sig fast i mina hjärna och snurrar om och om igen. Jag får nog skylla mig själv. Jag har blivit sviken så många gånger nu!
// S
En annan sak som gör väldigt ont är att jag förlorade en människa, en människa med ett så pass stort hjärta. Men jag antar att vi båda måste vara utan varandra nu. Vi har ju trots allt suttit ihop i 23 år, kunnat prata om allt. Men det vände för ett tag i samband med att du blev sjuk, din sjukdom har verkligen tagit över dig nu. Du sa upp kontakten och påstod att det va jag som gjorde fel. Du messade och skrev vad du kände till mig, fast du visste att jag inte mår bra. Jag kommer aldrig sjuka så lågt att jag förstör en bit till av någon, det gjorde så fruktansvärt ont. Inser du inte att allt håller på och tar över dig? Jag har sökt otrligt mycket hjälp för min del, vad gör du när du får så himla mycket hjälp? ..du går därifrån och struntar i att bli frisk, du inser inte hur ont det faktiskt gör i våra hjärtan att du gör såhär. Du kanske mår såhär nu, men det kommer ett slut fäör dig också ..då du kommer må bra igen, men isåfall så måste du ta emot den hjälp du får istället för att bara dra dig undan. I stort sett så får du så pass mycket hjälp att jag inte kan finnas till hands för dig för du klandrar både mig och andra för att vi gör fel. Mina känslor är fucked up av allt det här, jag hade gärna orkat lite till. Men jag gav dig det sista ordet, jag tänker inte såra dig såsom du sårade mig. Du har inte en aning om hur jag verkligen mår, jag tog aldrig upp det med dig eftersom jag visste att du inte heller mådde bra. Jag är trött på hela den här "tyck synd om mig" grejen. Jag vet hur du mår, men jag vet i fan hur jag ska kunna hjälpa dig om du inte tar emot den hjälp du faktiskt får inom vården. Det finns många som du sårat nu, en dag kommer du inse det. Inte nu och inte sen, men senare. Jag älskar dig sjukt mycket, men det kanske är dags att vi är ifrån varandra ett tag nu.
Det va ett tag sen jag skrev sist, mycket har förvärrats sen sist. Hovrätten beslutade sig för att sänka mitt straff, ärligt så önskade jag att jag kunde sitta av fyra månader på en anstalt. Men samhällstjänsten väntar och det är bara att ta det! I samband med detta så slutade också min psykolog kontakt - Vilket gör väldigt ont idag! Jag går hos frivården varje vecka, kontakten där är nog den personen jag känner mig trygg med - hon ringde upp psykiatrin ännu en gång och det gick en vecka så fick jag en ny kontakt. En kvinna som faktiskt förstår och lyssnar. Jag är väldigt kall mot det flesta nu, jag vänder alla sorters känslor emot mig och det går ut på att jag skadar mig. Jag struntar i om männsikor ser snett på mig, jag vill bara försvinna härifrån.
Jag har växt upp i en familj där misshandel funnits med i bilden, ett starkt minne från att ha blivit upptryckt och strypt mot en vägg är något som jag inte mår bra av idag. När det kom upp i samband med hovrätten så fick jag höra att "det inte vart så farligt i våran uppväxt, ni har bara fått lära er ett och annat". Det gjorde ont och det är något jag inte kan prata med någon om förutom den kvinnan uppe på psyk, hon förstod mig. Jag va liten och visste inte så mycket och det va inget man pratade om idag men dem orden har verkligen ättrat sig fast i mina hjärna och snurrar om och om igen. Jag får nog skylla mig själv. Jag har blivit sviken så många gånger nu!
// S
