Jag vet inte vart jag ska börja, någonting inom mig skriker rakt ut. Varför ska allt vara så svårt att ta itu med? Varför låter ni mig leva ett liv jag inte vill leva. Jag orkar ta mig fram, jag orkar inte kämpa mig upp igen. Jag vill bara få ett slut på detta. Läser tidningar om unga personer som dödats och önskar att det vore jag, jag orkar inte ta steget själv. Dagarna går, självskadebeteendet växer sig allt starkare, kroppen tar verkligen stryk av allt det här med smärtor på olika ställen. Ni tror att jag jag mår bra, men jag är långt långt därifrån. Det krävs en viljestyrka att orka med allt det här, men just nu har jag inte den viljestyrkan. Varför ser ingen mig?Èn känsla av att faktiskt långt långt borta så finns inte jag, framtiden ser väldigt dyster och svart ut. Jag vill inget hellre än att lämna allt det här, jag är inte värd att få leva det liv jag lever. Tankar som inte går att förlåta, jag har mina sinnen som snurrar och snurrar. Tårar som rinner fast ingen ser, men som jag sagt tidigare jag visar hellre en annan fasad än att visa den rätta. Jag kan inte släppa ut allting bara sådär, det går inte. Ligger fortfarande och tänker hur allt det här kommer gå. Hur jag faktiskt ska lyckas med att försvinna härifrån, varför varför varför?

En annan sak som gör väldigt ont är att jag förlorade en människa, en människa med ett så pass stort hjärta. Men jag antar att vi båda måste vara utan varandra nu. Vi har ju trots allt suttit ihop i 23 år, kunnat prata om allt. Men det vände för ett tag i samband med att du blev sjuk, din sjukdom har verkligen tagit över dig nu. Du sa upp kontakten och påstod att det va jag som gjorde fel. Du messade och skrev vad du kände till mig, fast du visste att jag inte mår bra. Jag kommer aldrig sjuka så lågt att jag förstör en bit till av någon, det gjorde så fruktansvärt ont. Inser du inte att allt håller på och tar över dig? Jag har sökt otrligt mycket hjälp för min del, vad gör du när du får så himla mycket hjälp? ..du går därifrån och struntar i att bli frisk, du inser inte hur ont det faktiskt gör i våra hjärtan att du gör såhär. Du kanske mår såhär nu, men det kommer ett slut fäör dig också ..då du kommer må bra igen, men isåfall så måste du ta emot den hjälp du får istället för att bara dra dig undan. I stort sett så får du så pass mycket hjälp att jag inte kan finnas till hands för dig för du klandrar både mig och andra för att vi gör fel. Mina känslor är fucked up av allt det här, jag hade gärna orkat lite till. Men jag gav dig det sista ordet, jag tänker inte såra dig såsom du sårade mig. Du har inte en aning om hur jag verkligen mår, jag tog aldrig upp det med dig eftersom jag visste att du inte heller mådde bra. Jag är trött på hela den här "tyck synd om mig" grejen. Jag vet hur du mår, men jag vet i fan hur jag ska kunna hjälpa dig om du inte tar emot den hjälp du faktiskt får inom vården. Det finns många som du sårat nu, en dag kommer du inse det. Inte nu och inte sen, men senare. Jag älskar dig sjukt mycket, men det kanske är dags att vi är ifrån varandra ett tag nu.

Det va ett tag sen jag skrev sist, mycket har förvärrats sen sist. Hovrätten beslutade sig för att sänka mitt straff, ärligt så önskade jag att jag kunde sitta av fyra månader på en anstalt. Men samhällstjänsten väntar och det är bara att ta det! I samband med detta så slutade också min psykolog kontakt - Vilket gör väldigt ont idag! Jag går hos frivården varje vecka, kontakten där är nog den personen jag känner mig trygg med - hon ringde upp psykiatrin ännu en gång och det gick en vecka så fick jag en ny kontakt. En kvinna som faktiskt förstår och lyssnar. Jag är väldigt kall mot det flesta nu, jag vänder alla sorters känslor emot mig och det går ut på att jag skadar mig. Jag struntar i om männsikor ser snett på mig, jag vill bara försvinna härifrån.

Jag har växt upp i en familj där misshandel funnits med i bilden, ett starkt minne från att ha blivit upptryckt och strypt mot en vägg är något som jag inte mår bra av idag. När det kom upp i samband med hovrätten så fick jag höra att "det inte vart så farligt i våran uppväxt, ni har bara fått lära er ett och annat". Det gjorde ont och det är något jag inte kan prata med någon om förutom den kvinnan uppe på psyk, hon förstod mig. Jag va liten och visste inte så mycket och det va inget man pratade om idag men dem orden har verkligen ättrat sig fast i mina hjärna och snurrar om och om igen. Jag får nog skylla mig själv. Jag har blivit sviken så många gånger nu!

// S

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Så sjukt mycket ångest som bara vill ut ut ut ut! Jag har dock inte skadat mig på en vecka nu, men varje kväll finns tanken där. Men jag försöker att klara mig igenom det iallafall. Det enda är att jag blir så fylld på ångest att nu vet jag inte vart jag ska gå. Jag låg för det mesta hemma för två veckor sedan, ville vara ensam, skadade mig varje dag, åt inte mycket alls, men nu har det vänt. Jag är ute jämt, men fortfarande så finns inte glädjen där. Jag vill kunna le på riktigt utan att bygga upp en fasad varje gång. Jag känner mig som ett oädnligt hopplöst fall inom psykiatrin, som aldrig kommer att må bra. En sak vet jag säkert att jag kommer alltid ha något inom mig, så mycket skuld och skam.

Jag är så himla ensam mitt i allt det här, jag sitter fortfarande och planerar dagligen. Tar slut på pengarna ifall det skulle vara den sista dagen i mitt liv som jag tar ett andetag. JAg har så sjukt mycket känslor i botten som jag vill få ut, men jag varken, orkar - kan - vill ta tag i det. Kan någon bara lyssna och finnas där? Kan någon bara ta tag i mig och krama om mih hårt och säga att hon/han finns där? Kan någon bara ha orken att höra av sig? Jag har inga krafter kvar för att kunna ta mig upp igen, jag har faktiskt inte det. Jag vill heller inte ta mig upp igen, det finns ingenting kvar här för mig. Folk säger till mig att jag ser ut att må bra. Det är den förhoppning jag vill att dem ska ha för jag skiter i vilket. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill att folk bara ska låta mig få gå. Folk säger att de ska finnas där för mig, men för fan visa det då?

Jag avbokade psykologen i måndags, dels för att jag verkligen inte orkade och dels för att jag verkligen mådde riktigt dåligt. I samma skede jag vill öppna burken så fick jag ett sms, så jag for iväg från pillerna. Varför tog jag dem inte? Jag vet varken ut eller in, jag vet bara att om de inte lägger in mig så smäller det och jag lovar er att jag kommer göra allt för att lämna den här jävla världen. Det finns absolut ingenting kvar här för mig, jag är nästintill redan död i era ögon. I mina ögon så hade jag orkat kämpa lite extra om ni hade förstått allt jag går igenom men ni varken ser eller hör hur jag lider. Jag begär inte så himla mycket annars, det är bara nu jag behöver den där extra kicken men ni går eran väg. Så jag går min egen nu..

/ S

Vart ska man börja? Undrades varför jag ännu en kväll fortfarande lever. Det gör ont inom mig att fortsätta gå någonstans där jag inte vet vart jag är påväg. Ser ju inte ett ljus längre, allt är precis becksvart framför mig. Jag ser ingen framtid som väntar för mig mer än att jag ligger där i graven med knutna händer och lyckan har spridit sig i kroppen. Jag kan inte förklara hur detta faktiskt är för mig! Jag försöker hela tiden. Självskadebeteendet har verkligen tagit ut på mina krafter för jag orkar inte fortsätta mer. Inget kvar här, inlåst i mitt eget hem där ingen varken ser eller hör - frihet på hög nivå!

Häromkvällen hände något som hänt tidigare. Dessa jävla blackouter tar verkligen på en, det sista jag kommer ihåg är att jag skulle ta ett par trosor från garderoben och sedan vaknar upp av att J frågar om hon ska ringa ambulans. vid medvetandet igen så har jag en fruktansvärd värk i huvudet, jag har alltså fallit och slagit i huvudet i soffbordet samt armen. Jag kommer inte ihåg någonting alls! Jag sökte lite om vad som är en black out och det är pricken över i:et, allvar menar jag då. Begreppet kan användas i dagligt tal i svenskan för att illustrera perioder där personer förlorar kontrollen eller fotfästet i verkligheten på grund av till exempel hög stress, chock eller drogpåverkan eller helt enkelt som bortförklaring till en omdömeslös handling. Det är fjärde gånger jag får en black out nu, tänk om det händer när jag är ensam - ljuva tanke! Jag vet att jag måste ta upp detta med min psykolog men jag orkar inte, för jag vill inte gå dit mer. Jag vill inte träffa henne!

Den 25:e har jag fått en tid hos en ST-läkare. Något jag verkligen fasat över! För nu kommer bedömningen om inläggning eller inte. Jag vet inte vad jag kommer säga eller om jag ens kommer säga något, jag kanske inte ens går. Jag är rädd över att förlora kontrollen igen och säga hur det är för mig, och vet att jag kommer läggas in. Jag vill ju inte, jag vill vara ensam och jag vill definitivt inte till avd tjugofem. Det går bara inte! Jag vill vara fri, jag vill vara hemma ensam. Blir rätt så besviken på min psykolog över att hon inte berättat att hon bokade in en tid för mig hos en läkare, hon brukar ju göra det annars så varför gjorde hon inte det nu? Visste hon inte hur hon skulle tackla situationen? Jag undrar men vet att jag inte kommer svar på det.

Jag vill skrika ut till hela världen hur jag mår, jag vill det men samtidigt så vill jag ha detta för mig själv - som min egen hemlighet! Jag vill inte ha någon hjälp, jag vill inte att någon ska förstå, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag vill inte ha någon hos mig, jag vill inte ha någon kontakt med omvärlden, jag vill inte heller befinan mig i verkligeheten. Jag vill bara vara ensam, isolerad - utan en vetskap om att livet är så långt bort och döden ligger närmare hjärtat än något annat. Men samtidigt så är jag helt tvärtom i allt det, jag vill ju att någon ska förstå. Jag vill att någon ska finnas hos mig men inte tycka synd om mig. Vill att någon ska öppna upp sitt hjärta för mig och vilja hjälpa mig. Vill att det ska finnas ett samvete hos andra, men tydligen finns det inte. Jag vill inte vara kvar här mer, jag vill lämna världen.

/ S

Sitter här ännu en eftermiddag, funderades på vad jag fortfarande gör i livet. Varför gör allt så ont nu för tiden, varför kan ingen förstå min smärta? Det finns så många bakomliggande faktorer för mitt psykiska mående, oftast det som dyker upp när jag inte orkar mer. Jag vill verkligen inte leva mer och jag vill gråta men det tårkanalan verkar vara slut. Jag vill ta mitt sista andetag för att slippa detta helvete, jag har skadat mig så pass mycket den senaste tiden att kroppen är helt förstörd. Både inuti och utanpå. Jag bygger oftast upp en fasad om lycklighet och jag fortsätter med det. Jag vill fortfarande inte vara kvar! Så många vet att jag borde läggas in på avd. 25 men inte får jag någon hjälp, inte av någon. Jag kan inte tro att jag befinner mig i detta skicket länge till, jag står på botten just nu och ingen hjälp får jag att ta mig upp eller kanske det är för att jag inte vill ha någon hjälp heller!

Jag har själv orsakat dessa problem framför mig, så varför lever jag? Varför, varför, varför? Jag vill ju inte vara kvar här mer, låt mig bara få lämna världen. Snälla. För jag gav upp för länge sen. Jag fortsätter mina sena nätter i duschen, då allt annat har övertaget om mig. Då finns ingen garanti som gäller att jag lever längre. Jag ligger i duschen, känner hur vatten dropparna kommer emot mig, allt är tyst - precis som jag vill ha det! Det är bara jag och min själ som sitter utanför och tittar på när självdesktruktiveteten tar över, sitter där med en blödande arm. Då mår jag bra, då vill jag ligga där länge och se på mig själv och se på mitt eget konstverk. När två timmar har gått så reser jag på mig, stänger av och jag är tillbaka till verkligheten igen. Inget jag ville precis! Tar en handduk, torkar mig. Lägger mig i sängen och tittar fascinerat på alla blödande sår, känner på dem och vill gå tillbaka till duschen igen men orken finns inte då.

Somnar två timmar och vaknar upp mitt i natten, och ligger där klarvaken och undrar varför jag inte tog ett utterligare steg och lämnade världen. Självmordstankarna finns där hela tiden, fortfarande på all min vakna tid planerar jag. Planer nog att tvånginläggas! Men ni varken ser eller hör, därför vill jag inte ha någon hjälp. Jag vill inte spendera all min tid på att planera hur allt ska gå tillväga, för jag orkar inte. Det är verkligen kaos i huvudet. Jag vill verkligen inte leva mer! Kan någon bara tvånginlägga mig så jag blir av med skiten för annars lämnar jag världen på en gång alltså. Allt gör så otroligt ont just nu, och ingen ser det. Kämpeglöden rann ut för länge sen. Det sociala livet funkar inte längre! En dag finns inte jag mer och då kommer jag skatta mig lyckligast på denna jord, då är jag fri och då har jag vingar jag kan flyga omkring med.

/ S

Min kropp är kaotisk just nu. En annan sorts panik utbröt igår, jag kunde inte se ..inte titta, vågade inte! Väl hos psykologen så satt jag där, i en helt annan värld. Jag sa inte ett ord, svarade ja eller nej. Jag ville ju prata men kunde inte förmå mig själv att öppna munnen, jag hade alla ord på tungan men rädd för att säga för mycket. Jag ville bara säga hur helgen varit, vilken ångest jag haft under helgens gång. Säga att jag aldrig skadat mig så mycket jag gjort, jag vet att det är ett problem för många. Men jag mår bra när jag gör illa mig själv, ser på mig själv och känner att jag klarade mig igenom den här striden iallafall för stunden. Många får ångest efteråt men inte jag, jag vill se alla dessa sår på kroppen för att veta att jag finns. Psykologen sa att hon började bli irriterad, just i samma skede så fick jag panik. Ville ta vantarna och jackan och bara springa ut därifrån, till en plats som var min! Hon frågade hur jag kände över det, jag sa att jag ville gå hem. Sen satt jag där tyst, vågade inte titta på henne ifall allt skulle brista ännu en gång. Det blev en väldigt tung dag igår, när hon sedan sa; Har du planer på att skada dig eller planerar att ta ditt liv? WHAT?! Dummaste frågan på länge. Jag sa att jag inte tänker svara på den frågan. Hon ville försäkra sig om att jag kom på måndag. Jag sa inget. Därefter sa hon; om du inte svarar nu Sandra, så måste jag tillkalla läkare som får bedömma ditt tillstånd ifall du ska bli inlagd nu eller om du får gå hem. Jag sa; jag kommer på måndag! Tss, trodde du. Utan att titta henne i ögonen så fyllde jag i häftet med frågorna, la in den nya lappen i fickan. Tog på mig jackan, tittade ut på det gråa och trista vädret och sa hejdå. Kanske för sista gången!

Jag blev kanske lite rädd för att öppna mig för mycket i den situationen, jag vill ju faktiskt berätta hur det är att leva i ständig ångest och viljan att inte leva mer är starkare än något annat. Jag vill berätta hur jag skadar mig, jag vill berätta att jag gör det varje dag. Jag vill skrika ut till henne att jag vill bli inlagd! Men jag kan inte, jag isolerar mig hellre i mitt eget kaos. Jag går dit varje måndag även fast jag inte mår speciellt bra, jag går dit fast jag inte vill prata, jag går alltid dit oavsett vad ..hon frågar varför? Texten ovanför är förklaringen! Jag kan inte förmå mig själv att öppna mig så pass mycket för att hon ska förstå, för då har jag heller ingen egen hemlighet. En hemlighet för mig själv är så otroligt viktigt och detta är något som gör väldigt illa inuti mig. Jag kan inte säga till andra hur det är för mig dag ut och in. Jag har kämpat för länge nu, och jag har också gett upp. Sista etappen gäller nu! Det är bara en tidsfråga innan mitt sista andetag är taget. Jag önskar du förstod, men jag kan inte förklara. Om jag hade kunnat lämna ut dessa texter hade jag gjort det, det är lättare att få det nerskrivet och ge dig det än om jag skulle sitta och tala om det för jag vill inte visa dessa känslor utåt mot andra.

Jag är trött på folk som inte orkar bry sig om hur jag mår. En person vet precis hur jag har, till och med hur jag skadar mig. Vilken ångest jag har. Men jag har inte fått någon respons tillbaka på att denna personen faktiskt vill finnas där för mig, känner mig så uppgiven och ensam för att ingen orkar. Jag har aldrig mått såhär dåligt som jag gör nu men jag har alltid mått dåligt fast ändå orkat finnas där för andra. Jag ska alltid vara den som "tar hand om andra" när de inte mår bra men inget får man tillbaka. Familj och vänner vänder ryggen till mig den enda som står där fast och besluten för att hjälpa mig är faktiskt psykologen. Jag undrar hur det kommer sig?! Jag vill gärna ha någon hos mig, som orkar. När jag själv inte orkar så vore det skönt att ha någon annan. Jag ger upp frågorna för idag för jag vet att jag inte kommer få några svar på dem.


/ S

"Tusen gånger starkare" är en rolig och dramatisk berättelse om ett gäng tonåringar i en niondeklass. Det handlar om grupptryck, kamratskap och utanförskap, förebilder och identitet i en värld fylld av synliga och osynliga maktstrukturer - och om Signe som till slut får mod att bli "tusen gånger starkare".

 

En film som berörde mitt hjärta mycket! En sevärd film med otroligt bra budskap.

Det gör ont, det smärtar verkligen inombords!
Hur gör jag för att klara av det här, jag orkar inte ta mig upp igen. Jag vill inte heller! Kämpar med allt just nu, för att få hela min livssituation att fungera men det verkar inte gå så jäkla bra. Jag får inte vardagen att gå ihop längre, jag står bara där och ser på men jag kan själv inte tillåta mig själv att få vara en del av den. Jag kämpar med allt just nu, människor runt omkring mig vill att jag ska överleva detta. Men jag då, ska inte jag också få ha en åsikt om mitt eget liv. För jag vill ju faktiskt inte vara kvar här! Jag berättar för er att en inläggning vore en bra ide' men att jag inte vill innerst inne. Inser ni inte då hur pass allvarligt det här är? Måste jag skrika ut att jag vill ta mitt eget liv och att jag redan försökt två gånger? Vad är det ni vill att jag ska göra så att ni öppnar upp ögonen innan det är försent?

Jag ångrar den personen jag är idag, ångrar allt jag gjort, ångrar att jag mår såhär, ångrar att jag ens fått leva ett sånthär liv. Vill inte vara kvar här, kan inte vara kvar här! Ge mig ett par vingar och låt mig få gå, dags att släppa taget nu. För jag vill inte finnas! Det finns ingenting kvar här för mig. Min själ är trasig, min kropp likaså om det ska fortsätta såhär. Jag går in i duschen om kvällarna, sätter mig där med händerna för ansiktet. Kämpar för att övervinna detta! Lägger mig ner, skakar, hyperventilerar, slår mig själv, gråter, skriker av smärta, paniken bryter oftast ut i allt kaos. Det är min stund, den stunden är jag fri att göra vad jag vill. Den stunden är den jag längtar efter när jag vaknar på morgonen. På kvällarna i duschen kan vad som helst hända, paniken finns oftast där och jag gör vad jag vill. I nästa skede kanske jag inte längre finns mer. För vad gör jag för nytta på jorden?

Jag ser inte mig själv som en bra människa och jag är inte värd att få leva. Jag vill inte vara kvar så jag förstår inte varför det är så svårt att låta mig gå. Trodde folk ville dela den sista stunden med mig, trodde folk kunde ta mig på allvar. Jag vill inte vara den som säger adjö sist så låt mig få vara den första. Kanske är det så att jag gjort så mycket människor illa att det inte vill vara en del utav mitt liv och nu när min stund är kommen så backar de för att de vill att jag ska vara borta. Tyngden att leva med alla dessa frågor gör ont, för jag vet att jag aldrig kommer gå några svar. Låt mig bara få gå, snälla? Jag kan vara din ängel i himmelen.

/ S

Önskar jag kunde vara starkare för din skull, prinsessan!
Jag älskar dig så mycket ♥

Frågorna jag ställer är varför varför varför? Skärp till dig nu, Sandra! Jag kan inte fly längre, jag känner mig så extremt liten på den här jorden. Då menar jag liten som en pissmyra som alla kan trampa på. Människor runt omkring mig är stora som jättar. Jag vågar inte vara bland folk längre, socialfobi nästa?! Jag vill inget hellre än att lämna den här skiten för det finns ingenting kvar här för mig. Finns inget att se fram emot. Vänner som faktiskt vet hur jag mår men som inte kan förmå sig att ens ringa upp eller slänga iväg ett sms och fråga hur det faktiskt är. En dag är jag död, och då kommer ni ångra er. Jag planerar så långt just nu, allt från hur - när - var! Allt är jobbigt, all min vakna tid spenderas med att planera detta.

Jag är absolut inte rädd för att dö längre, däremot har jag blivit så fruktansvärd rädd för att leva. Går omkring som en zombie, önskar jag bara kunde lyfta på burken och vända den upp och ner. Är jag för feg? Nej, frågan är nog bara om inget händer har jag ingenting kvar till nästa gång jag vill detta. Jag målar upp en fasad, en fasad av lycka för att ingen ska se ..men samtidigt isolerar jag mig så folk ska förstå hur jag faktiskt mår just nu. Men ni gör inte det. Om sanningen ska fram så kanske det är lika bra, ni vill att jag ska finnas till hands för er hela jävla tiden men när jag inte mår bra då försvinner ni. Är det tacken för alla gånger man ställt upp? Känner mig så oerhört sårbar just nu, och jag vill inte ha någon hjälp. Någonstans mitt allt finns samvetet ..såklart! Samvetet om vad familj och vänner kommer säga, göra när jag är borta. Men som sagt, förr har ni alltid brytt er så fort det varit något och sen när jag målar upp en fasad om ett lyckligt liv så finns inte eran hjälp längre och då försvinner ni också.

Detsamma gäller på denna punkten, ni kommer trösta och må dåligt en tid men sen kommer jag vara borta i era ögon ännu en gång. Men kom ihåg, inget av detta var erat fel. Absolut inte, jag bara önskar att ni kunde se och öppna er och våga fråga istället för att jag ska sitta och prata med en vägg. Det fanns ingen tid emellan detta då jag mådde bra. Långt därifrån! Visst hade jag funnit en liten glädje jag försökte leva upp till, men när detta toalvände och jag fick ett svar tillbaka som att mitt psykiska mående bara var ett uppmärksamhetstecken så dog jag inombords. Jag har varken hjärta, själ eller sinne kvar längre.

Det är så fruktansvärt trasigt inombords just nu. Jag skulle mer än gärna vilja försvinna nu på en gång. Men själv destruktiviteten finns där varje dag nu, speciellt kvällar som denna då ångesten är starkast. Då ingen orkar finnas till hands! Imorgon kanske inte finns för mig. Så ja, jag va dum nog som valde detta framför att ringa någon. Men jag bryr mig inte, isåfall är jag hellre en egoist och tar till min egna knep att få ur ångesten på och så fick det bli denna kväll. Jag vill inte kämpa mer för det finns inget kvar där, absolut ingenting! Det är precis dött här, inuti mig.

/ S

Stort hjärta med en enorm själ, du är bara min tös ♥

 

Jag undrar hur allt sett ut om jag inte mått såhär, hade jag haft en bra relation till min familj, hade jag haft fler vänner, hade jag haft jobb, hade jag bott där jag bor nu eller hade jag flyttat någon annanstans, hade jag varit lycklig, hade jag haft pojkvän kanske även förlovad, hade jag överhuvudtaget haft någon att vända mig till när det behövs?

Frågorna är många, något jag inte kan få svar på. Har gått igenom en otroligt tung vecka nu, en vecka fylld med ångest, panik, känslor som väller över, ensamhet, tomhet, jag föll ner i ett stort svart hål eller gick rakt in i en vägg och känner mig helt blåslagen och trampad på. Känslan över att inte vilja leva mer är så otroligt nära inpå och försöken har uppnått siffran två. Jag varken vill eller kan leva mer! Jag kan och har inte den orken att ta mig upp längre. Det finns ingenting kvar här för mig. Varken familj, vänner eller något annat. Jag vill vara ensam i mitt eget kaos, jag vet vad som händer men jag kan inte påstå att jag är rädd för mig själv även fast folk säger att jag borde vara det. Varför?! Jag har inte valt att må såhär, men är detta mitt öde så slutar det med att jag är död en vacker dag. Jag orkar inte ta mig i kragen och resa mig upp igen, jag har inte tid för det. Orken att ens ta sig upp på morgonen finns inte där, orken att äta tar tvärstopp vid kylskåpet.

Många trodde att jag mådde så himla bra, något som idag gör väldigt ont. Men om ni vill tro det, så gör det. Jag kommer fortsätta måla upp en fasad om ett lyckligt mående för jag tänker inte ödsla tid på att förklara för er om och om igen att jag faktiskt inte har mått bra mellan dessa varven och nu vart detta ett ännu större bakslag en jag var beredd på. Tårarna har blivit många, jag isolerar hellre mig själv att försöka hitta någon glädje därute. Den finns inte där för mig, den fanns där förut men inte längre. Allt är precis becksvart och det enda jag kan se är konturerna av människorna som går här omkring mig. Avskedsbreven läggs på hög, mina tankar och känslor existerar inte för någon annan än mig själv och det får förbli bäst så.

Varför förstår ingen?! Jag har letat så jäkla länge nu, efter någon som kan vara min glädje i livet. När jag väl trodde jag fann den så togs den bort ifrån mig. Jag försökte förklara för er igår, jag ville verkligen. Men det var som om att ni stod framför  och jag berättade och ni satte en vägg emellan för att slippa höra. Slippa höra om mina problem. Jag är inte ute efter uppmärksamhet, inte denna gång. Men jag vill att ni ska vara extra försiktiga och tänka på vad i säger och gör emot mig för just nu är jag sårbar att jag skulle kunna gå mitt itu av en lite pluttgrej. Jag tänker inte höra av mig, jag stänger hellre mig själv inne isåfall. Jag vill inte vara med någon, jag håller det inom mig. Jag vill inte prata med någon!

Hos psykologen igår gick det inget vidare. Jag trodde jag skulle kunna hålla den fina fasad jag brukar ha! Men det brast efter att hon berättat om att hon pratat med min advokat. Hon frågade vad jag ville prata om, ja vad tror du?! Jag sa att jag inte visste, därefter brast det. Jag sa att jag mådde riktigt riktigt dåligt och jag grät som aldrig förr. Berättade om hur det kändes efter att ha kommit hem från Finland, hur det kändes att vakna upp hemma i min lägenhet. Hur det är att må såhär. Hur känslan över att jag inte har någon som är kapabel till att lyssna när jag vill berätta något. Vad jag gör när paniken och ångesten väller över mig. Hur känslan är över att jag inte vill leva mer. Hon ställde också frågan om jag skulle kunna begå självmord. Jag svarade att jag redan försökt, TVÅ gånger. Nästa fråga hon ställde var inläggning. NEJ, svarade jag. Aldrig i hela mitt liv att jag ställer min fot på avdelning 25, aldrig aldrig aldrig! Hon ville helt enkelt inte släppa iväg mig därifrån förän hon kunde lita på att jag kom nästa måndag. Jag sa att hon inte kunde lita på mig, för jag kan inte garantera något nu när jag mår såhär. Lika bra att vara ärlig från första stund! Men hon släppte iväg mig till slut, tack.

Det finns bara en enda sak jag håller inom mig och det är HUR! Hur begår jag mina försök, vad använder jag för att förtära mitt liv. Det är min hemlighet, och jag vet att ingen kommer inse hur pass allvarligt det är förän det faktiskt är försent. Ni vet inte hur jag mår, ni vet ingenting om vad jag vill längre. Visst skulle jag kunna lägga in mig själv, absolut. Men jag kommer nog säkerligen må ännu sämre där! Där är jag ständigt bevakad dygnet runt och det är något jag inte vill. Jag vill vara ensam, kunna finnas tillhands för mig själv när ångesten och paniken kommer. Då tar jag hellre till mina egna medel. Låt mig vara ifred med mig själv!

Jag kan inte förklara hur det kändes att komma hem från Finland mer än att den extrema totalförändiringen på två timmar gjorde mig orkelös och så pass svag att jag inte tänker ta mig upp igen. POFF borta! Jag har spenderat mina dagar enda sen dess med hur ska jag skriva ett avskedsbrev, vem ska ta hand om min fina prinsessa Sheila. Mina tösa betyder verkligen allt för mig, men när min ork inte finns där för att finnas till hands för henne så är något riktigt fel. Har tänkt på hur jag verkligen ska göra, dessa två försök misslyckades helt enkelt men hade varit riktigt bra om jag hade lyckats. Mina avskedsbrev ligger i ett tryggt bevar.


/ S